Hispaliv

Jag har tänkt på en sak...jag har tänkt på hur mycket jag verkligen har behövt dessa åren på hispan. Jag har alltid varit en person som har viljat vara till lags och jag har alltid snudd på utplånat min egna vilja. Jag har dessutom varit väldigt sökande efter nån form utav mening, mening med livet, mening med universum etc etc...Idag tänker jag inte i sådana banor, jag vet att jag lever av en anledning, men accepterar att jag inget egentligen vet... jag vill inte heller veta längre..Sökandet tar för mycket tid ifrån livets sanna uppgift..Att leva. Jag ser mig själv mer, och tar till vara på mig själv mer.Jag har funnit nån form av sans och djup i mig själv och min omgivning, som kan ha att göra med att jag tillfrisknat från min långvariga deppression, men säkert mer med att jag fått stanna upp...Tänka, kontemplera, skälla, gråta, skratta, förbanna och älska..Jag hfortfarande sår, i själen och en del kommer läka till ärr som inte kommer synas, men en del kommer läka till fula ärr som alltid kommer fina kvar. Saker och sorger jag måste leva med...Men nånstans i mitt inre har jag känslan av att det kommer bli bra...Jag är nyfiken på livet, det är en skön känsla att vara nyfiken, att inte veta allt.. Det är skönt att inte veta meningen med allt utan bara goo with the flow. som en stor filosof sa "Its aall good"