En undran...


Fick för en tid sedan en fråga om depression..Jag tänkte skriva om det nu, inte ren fakta, det hittar ni nog bättre texter på nätet om, jag tänkte mer personligt upplevt...

Diskussioner har förts i mitt fall i termerna "atypisk depression" vilket är en term för depression med ovanliga symptom. Normala tecken är ju att man tex inte kommer upp ur sängen eller att man är håglös etc. I mitt fall var depressiviteten ett inre kaos, som inte många märkte. Utåt sett var jag välfungerande och skötte utbildning och arbete..Men inomords gick jag sönder, långsamt. Jag kände ingen livslust, kände inte att någonting spelade roll, kände aldrig nån större ihållande glädje, orkade inte med längre sociala tillställningar etc..Mina vänner orkade jag inte umgås med så mkt och relationer var minst sagt komplicerade, mest utifrån att jag själv kände mig värdelös och drogs väl till destruktiva personer och organisationer (sekter etc), andligt sökande präglade mitt liv en längre period. Depression har ofta en orsak, kanske är det en livshändelse, en akut livskris, relationsuppbrott men i mitt fall var depressionen sannolikt nedärvd från min mormor, och den knäckte mig till slut och då fanns ingen återvändo..Ingen förstod då hur illa det var och jag hade inte förmågan att be om hjälp heller...Mina föräldrar stöttade mig och det kan jag retrospekt säga räddade mitt liv många gånger då jag inte ville leva..

Fast enligt läkarna då var jag inte så farligt depressiv då jag kom ur sängen och psyk-kontakt och samtal var jag ju inte heller i behov av, sen att jag inte kunde sova mer än nån timme på sin höjd var ju inte heller nått att oroa sig för...Och sömntabletter som antagligen kunde ha räddat mig från psykos, var ju inte nödvändigt, trots månader av akutsömnbrist..

nu snart 5 år och minst tio miljoner senare har jag kommit dit hän att jag är redo att komma ut igen och leva, för första gången, innan i mitt fria liv existerade jag, mer var det inte..Läkare under min rpv tid har typ alla ifrågasatt varför jag inte blev inlagd runt 01-02 redan..fast det är ju lite sent att komma med det nu..

Kommentarer
Postat av: Christina

Det var en fin tolkning av ett stort problem i vårt samhälle. En leende depression....de finns...men man måste som personal skrapa på ytan för att kunna hjälpa. Dithän har den psykiatriska vården kommit att man inte har tid för dylika investeringar i människor. Det är så oerhört sorgligt. Kram

2008-11-06 @ 23:02:02
Postat av: psykos

gott.. lägger upp :)

kram på dej!

2008-11-08 @ 13:04:03
URL: http://psykiatrin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0