Hispaliv

f

En inställning många i landet tycks ha är att psykiskt sjuka personer, bara behöver rycka upp sig och ta tag i sitt liv. Så farligt kan det ju inte vara, för "alla mår ju dåligt ibland". Jag kan säga att det är en satans skillnad på att "må dåligt" och att vara djupt deprimerad, med all en ångest och snedvrida självuppfattning det innebär..."Rycka upp sig" är inte lätt att göra om man nästan spyr av ångest då man går ur sängen och inte sovit mer än någon timme, om än det...I mitt eget fall gick jag med svår depression i många år, mina föräldrar försökte febrilt se till att jag fick hjälp men vem lyssnade på dem? Jag fick recept på recept med anti-depressiva mediciner, som jag ärligt talat tänker och tror idag gjorde saken mycket värre då de inte hjälpte min depression utan snarare förvärrade den, inte förrän som dömd fick jag en medicin som fungerade, lite sent kan man tycka, efter domen förstod ingen läkare jag stött på varför jag inte blev inlagd med den svåra depressions problematik och periodvisa suicidala tendenser...De ansåg att jag borde lagts in 2001 redan, istället gick åren och jag blev till slut så depressiv att det övergick i vanföreställningar, ibörjan kanske de inte var så farliga, men det blev värre och värre i takt med att min sömn blev värre, min läkare pratade inte med mig utan skickade recept på posten till mig och förlängde min sjukskrivning genom att jag hade kontakt med hans sköterska..Jag anser retrospekt att han borde remitterat mig till psyk, men jag fattar att han inte gjorde det då jag utåt sett var relativt välfungerande, så ingen skuld ska läggas på honom, även om man kan ana viss tendens till tjänstefel. Psykoser, är det absolut jävligaste man kan vara med om tror jag, iallafall på individuell psykisk.-basis.

Jag var en av dem som hade tur. Min psykos var en tillfällig, och den beräknas aldrig komma tillbaka igen. Alla har dock inte samma tur. Vissa går igenom det helvetet jag gick igenom en period, fast de har det hela livet. Och vad får de för hjälp? Min första psykolog sa då jag var nydömd att min typ av psykos nästan aldrig händer och de gånger de händer slutar sällan med rättspsykiatriskvård, utan med självmord, då tillvarom blir för kaotisk för dem. Han hade inte haft en patient på 30 år som haft min typ av psykos, så det är väl rätt ovanligt. Jag har också turen att ha många kvar på utsidan som stöttar mig och tänker på mig, många har inte något. Jag var idag iväg i ett andaktsrum där det satt en gammal tant och grät och sa till en att hon kände sig så ensam och att hon inte ville åka hem igen, till ensamheten. "För frisk för klinik" säger de, men gäller det inte att man ska få må bra med? Frisk eller sjuk spelar väl egentligen ingen roll så länge man mår bra i sin situation? Många sjuka är fullt tillfreds i sin situation, som "Slottsherren" tex, han lider inte av sin sjukdom mer än vad en frisk skulle lida av em influensa. Det är ju inte mindre synd om honom så klart, men lider gör han inte. Däremot lider människor, som ingen har.

Jag är idag klassad som frisk, utan risk för återfall i brott som de måste bedöma för utskrivning, hur man kan döma någon påförhand för något de kan göra eventuellt i framtiden fattar jag inte egentligen, men det är ju en annan diskussion. depression och sömn är under kontroll, sover som ett barn och mår bra, allt till trots. Men utan allt stöd från vänner, familj, och personal och läkare på min nuvarande klinik skulle jag inte varit där jag är idag. Men jag önskar jag kunde fått hjälp 2001...

Att gå från en djup depression och livshat till att gå till att må bra och se ljust på livet, jag är rent av nyfiken på livet. Något jag önskar att alla kunde få vara.

I morgon är det fredag-