Socialträning...
Ibland öppnar de sex dörrarna ut, grindarna ut från innergården öppnas och ut smyger x-antal patienter, med x-antal personal. Det är dags för socialträning, eller "Mental-safari" som vi lite smämtsamt kallar det. Det stora syftet med all rättspsykiatrisk vård är ju rehabiliteringen tillbaka till samhället, vilket förvisso rimmar dåligt med den hermetiskt slutna värld med murar och stängsel som detta trots allt är. Oftast handlar safarin om en fika eller resa nånstans i renande syfte, typ en badresa eller en kanotpaddling, Det är ibland rätt trevligt, men det är ju beroende på vilka patienter och personal. Här hade vi får nästan exakt en vecka sedan kräftfiske, som jag måste säga var min absolut trevligaste kväll på 4, 6 år. Vi slängde i lite burar i en närliggande sjö och sen tände vi en stor brasa i en eldningsplats och satt lungt och stilla i den vindstilla kvällen och pratade och skrattade. Personalen som hade hand om det hela var vår högt uppskattade socioterapeut (ska inte nämna namn) som alltid ställer upp för oss patienter och vi alla uppskattade kvällen enormt.
Psykiatrin är inte enbart dålig, jag hade personligen antagligen inte varit i livet idag utan den vård jag fått, även om det har varit många tunga och hårda stunder. Även många duster med övernitisk och nedlåtande personal har tärt i många stunder. Som jag sagt tidigare så är jag idag på ett bra ställe, med mycket humanitet hos personalen på avdelningarna (även om ledningen har klara problem). Men alla ställen är inte så, på ett ställe jag var fanns det två läger. Personal (de som alltid visste bäst) och patienter (vi som aldrig visste något bra) och en vi och dom känsla på institution är aldrig bra. Men om personal går för länge i en miljö som de inte trivs, utan handledning och struktur så blir det jävligt. Är de som bestämmer sen inkompetenta idioter, vars enda mål är bra statistik i sin forskning går det inte väl ut och situationen går i clinch.
"Se Sverige med transporttjänst" är ett gammalt talesätt bland landets busar och det får jag nog säga att jag de senaste åren gjort (på egen begäran dock) och hade jag inte flyttat från min senaste klinik hade jag nog gått under, ändå flyttade jag till en klinik som anses hårdare..Inlåsning kan jag ta, det tycker jag att jag förtjänat, men bli behandland som en mindre vetande, mindre värd idiot klarar man inte så länge.
Maslow skriver i sin behovs trappa dessa fem punkter:
De fem behoven är enligt Maslow
- kroppsliga behov
- behov av trygghet
- behov av gemenskap och tillgivenhet
- behov av uppskattning
- behov av självförverkligande
är inte många som uppfylls i den moderna psykiatrin. Visst vi får mat etc, det mest basala som är grunden i behovstrappan. Men Trygghet? Nej, att alltid få veta att man inget vet och alla beslut tas över huvudet på en patient leder inte till trygghet. Uppskattning? nej...inte mer än attt de uppskattar ifall man klarar sig själv, självförverkligande kan man bara glömma. Om man vill kan man sitta på terapin och sy kuddar och virka grytlappar. Vilket inte är att föringa för många, men vi är många som behöver mer stimulans än så, får man inte det förslappas man till slut.
Nu är jag på en klinik som ser mina behov och låter mig förverkliga mig själv, men på andra kliniker jag varit på har det mer eller mindre sagt "sitt still i båten så kommer du ut snabbare", fast det aldrig har handlat om att komma ut fort för mig utan att komma ut "Hel". 100% hel blir man nog aldrig efter en sån vistelse, men jag nöjer mig med fri från depression och ångest...
